Nej, facebook stängdes inte, haha. Jag skulle ju som sagt vara på simhallen imorse. Oups, tror nog jag gav henne en fet diss? Jag gick inte. Det var dock inget jag planerade att göra, hade till och med rakat benen igår. Men jag vaknade inte, var så trött. Det kan bero på den mardrömmen jag hade inatt. Jag har aldrig haft någon mardröm som skrämmer mig. Men inatt vaknade jag och hade panik. Och vad drömde jag om? Det ska jag berätta.

Jag befinner mig i KICKS, står på kö, bakom mig står det ett gäng tjejer och väntar de med. De verkade hur trevliga som helst.. Helt plötsligt släcks lamporna och allt blev svart och de förvandlades till ZOOMBIES! Jag sket på mig och skrek efter hjälp, men ingen hörde. De tog tag i mitt huvud och precis efter det vaknade jag. Tittade runt i rummet och gömde mig under täcket, haha.

Jag är en sån som lätt skrämmer upp mig själv. Jag har livlig fantasi. När jag är påväg hem och det är mörkt så inbillar jag mig själv att någon följer efter mig och kommer då på mig själv småspringa. En annan sak också, när jag sover så har jag alltid ryggen fri, sover med ansiktet mot väggen. Då inbillar jag mig att en man står i hörnet och tittar på mig och jag vågar inte vända mig om för att jag är rädd att han ska stå över mig och stirra. Haha, hur sjukt är inte det?

Jag har ätit jättedåligt idag! Fan för mig! Jag som sa att jag skulle börja på allvar den här veckan. Det enda jag fått i mig idag är en måltid som bestod av två bitar kycklingfilé m. turkisk yoghurt, en avocado och lite gurka till. Fy! Alltså det här är så konstigt, jag äter knappt om dagarna och ändå så går jag upp i vikt, haha! Hur lyckas jag?

Uppe tidigt idag! Fick ett brev hem från arbetsförmedlingen om att jag skulle vara där idag, men de glömde visst säga vilken tid. Så jag tar det säkra före det osäkra och är uppe nu. Ska passa på att gå förbi gymmet innan och powerwalka en timme.

Ha en bra dag!

Privat, privat. Kan säga så mycket som att min mamma och hennes familj flydde från kriget i Libanon och kom hit. Hon hatade det, men idag säger hon att hon inte skulle kunna tänka sig att flytta tillbaka. Roligt, egentligen. Hon fyllde 41 i december. 

Min pappa föddes i Turkiet (vi är inte turkar) och han kom också tillsammans med sin familj till Sverige. Men han säger att han skulle kunna tänka sig att flytta dit om vi syrianer/assyrier får tillbaka vår del. H

Idag har mina föräldrar varit skilda i kanske 7-8 år. Om jag räknat rätt, haha. Så jag och mina syskon bor som sagt hos min mamma här i Jakobsberg, men träffar våran pappa under helger.

Breaking news! Facebook.com stängs ner den 15 mars. Till en början trodde jag bara att det var ett rykte, men det verkar faktiskt vara sant. Enligt Mark Zuckerberg så har facebook förstört hans liv, och han tycker det är bättre att den stängs ner för då går man ut och skaffar riktiga vänner. Haha! Det är ju sant ändå. Jag har så många i min vänlista som jag aldrig ens sett.

Rekommenderar alla att logga in och spara alla bilder innan den 15e, det kanske inte är sant, men man vet ju aldrig.

Woho! Har beställt ett par skor från have2have som jag ska hämta. Love them, love them, L O V E them. Visar dem senare!

Bild WeIt

Är det nu som jag ska säga att min första kärlek var en söt pojke på dagis? Nej, det är mycket mer komplicerat än så. Mycket. Jag var 14 år när jag för första gången verkligen blev kär. Yeah right tänker ni, man vet inte vad kärlek är vid den åldern.. Men den här personen hade jag känt i några år innan, två kanske? Och jag var alltid lite förälskad i honom faktiskt. Men det var såklart inget som han skulle få veta, haha. Det var min hemlighet. I alla fall så hände det något, jag vet inte hur faktiskt, men det hände och vi blev tillsammans. Det höll kanske inte så länge, ungefär ett år.. Men tror ni att vi förlorade kontakten för det? Nope. Långt ifrån. 

Tills denna dag så är vi fortfarande lika nära och jag kan inte släppa taget. Jag vet inte varför. Har jag blivit så van att jag nu är rädd för något nytt? Något annat? Någon annan? Vågar jag verkligen ge mitt allt igen utan att det kommer leda någonstans.. Nej. Jag må vara 20 år idag men jag är verkligen inte redo. Det borde man ändå vara efter fem år. 5 ÅR! Herregud, det låter mer när man skriver ner det än vad det låter i huvudet.

Utan den här människan i mitt liv så vet jag inte vad jag hade gjort, haha. Shit, jag fylls av olika känslor när jag tänker på oss två. Allt från glädje till ångest. Varför ångest? Det tar vi någon annan gång. För det här är en lång kärlekshistoria. En komplicerad sådan... 

Tror inte att någon har missat Lady Gaga's debut på catwalken! Den här människan är så jävla grym. Finns nog ingen som henne. Var och såg henne i maj förra året när hon kom till Globen och fyfan säger jag bara. Vilken stark kvinna!

Vaknade för någon timma sedan, men har bara legat och latat tills nu. That's me! Nu väntar en fet frukost, eller ska man säga lunch?

Hur ofta tänker man på att beskriva sig själv? Inte så ofta enligt mig. Det är svårt det här, att komma på vad man ska berätta och inte berätta. Det är ju inte som att mitt liv stått still i 20 år. Nej. Jag gör ett försök..

Den 7 oktober 1990 klockan 16.07 föddes en viss Ninorta på Södertälje Sjukhus. Det var en söndag. Åren gick och nu blev Ninorta nästan två år och storasyster till en flicka, och till en pojke år 1998. Nu lever vi tre syskon tillsammans med våran mamma i Jakobsberg.

Dramatiska filmer, jag behöver inte gå på sånt. Hela mitt liv har varit drama, haha. Men det är också det som har format mig till den jag är idag. Jag är en människa som är rädd för det lilla ordet Nej. Inte att få höra det, utan att själv säga det. Är det för att jag är snäll eller är det för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mig? Jag vet inte. Det kanske är både och? Men vill jag verkligen vara andra till lags hela tiden och strunta i vad jag tycker och vad jag vill? Nej, det vill jag nog inte. Under mina 20 år så har jag nästan gått igenom allt (enligt mig) som jag kanske skulle ha gått igenom under 25 år? Det har skrattats, det har gråtits, det har lämnats, det har krossats..

Ja, listan är lång. Men fick jag gå tillbaka och försöka ordna allt igen så vet jag inte om jag är så säker på att jag hade gjort det.. Jag kanske vill ha det så men jag är bara inte medveten om det ännu? Nu är allt helt osammanhängande, men jag skriver rakt ur hjärtat utan att klippa och klistra på ord.

Jag är inte perfekt, långt ifrån. Och jag trivs såhär.