Hur ofta tänker man på att beskriva sig själv? Inte så ofta enligt mig. Det är svårt det här, att komma på vad man ska berätta och inte berätta. Det är ju inte som att mitt liv stått still i 20 år. Nej. Jag gör ett försök..

Den 7 oktober 1990 klockan 16.07 föddes en viss Ninorta på Södertälje Sjukhus. Det var en söndag. Åren gick och nu blev Ninorta nästan två år och storasyster till en flicka, och till en pojke år 1998. Nu lever vi tre syskon tillsammans med våran mamma i Jakobsberg.

Dramatiska filmer, jag behöver inte gå på sånt. Hela mitt liv har varit drama, haha. Men det är också det som har format mig till den jag är idag. Jag är en människa som är rädd för det lilla ordet Nej. Inte att få höra det, utan att själv säga det. Är det för att jag är snäll eller är det för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mig? Jag vet inte. Det kanske är både och? Men vill jag verkligen vara andra till lags hela tiden och strunta i vad jag tycker och vad jag vill? Nej, det vill jag nog inte. Under mina 20 år så har jag nästan gått igenom allt (enligt mig) som jag kanske skulle ha gått igenom under 25 år? Det har skrattats, det har gråtits, det har lämnats, det har krossats..

Ja, listan är lång. Men fick jag gå tillbaka och försöka ordna allt igen så vet jag inte om jag är så säker på att jag hade gjort det.. Jag kanske vill ha det så men jag är bara inte medveten om det ännu? Nu är allt helt osammanhängande, men jag skriver rakt ur hjärtat utan att klippa och klistra på ord.

Jag är inte perfekt, långt ifrån. Och jag trivs såhär.